På min väg till jobbet kommer jag in på T-centralen och slås av alla människor som rusar fram, stressade och med sammanbitna ansikten. Jag får kämpa för att ta mig över till vänsterfilen. För nåde den som går i fel fil i rusningstrafik. Värre tjurrusning får man leta länge efter.
Jag känner själv hur stressen kommer över mig trots att jag inte ens har bråttom, men det liksom smittar av sig. Hur blev det såhär?
Om stressen nu så påtagligt smittar, kan även ett motsatt beteende smitta?
Om jag börjar gå riktigt långsamt och med ett leende på läpparna kommer jag att starta en epidemi då? Eller blir det Plingplong-taxi nästa.
Jag bestämmer mig för att testa när tåget når Ropsten. Kliver långsamt ut ur tåget med ett stort leende på läpparna. Det känns konstigt, onaturligt och snudd på läskigt. Min blick söker febrilt runt i jakt på bekräftelse att jag lyckats. Inget! Det enda som möter mig är nedböjda huvuden som maniskt irrar fram. Inte en enda blick, inte ett enda ögonpar möter mig. Hur ska jag då kunna förändra världen?
Jag sällar mig till massorna och går modstulen till bussen.
Hur ska lilla jag kunna förändra världen när ingen ens märker mig?
Det är Thanksgiving i Amerika. Kanske borde vi också fira den. För att påminna oss om allt vi har att vara tacksamma för.
-Du stressade människa som rusar mot ditt jobb, ja just du!! Du har ett jobb!! Du har en inkomst! Du har två ben att rusa fram på. Du har kläder på kroppen och, av allt att döma, mat på bordet! Ett leende kostar dig ingenting!!
Kampen fortsätter!
/Anni mot världen 0-1
Matematik är inte min starka sida, ändå är rubriken en ekvation!? (Heter det ekvation?)
4:an står för att jag bott just 4 år i världens bästa stad!
Första 1:an står för att jag bott i min underbara lägenhet 1 år.
Andra 1:an står för att jag varit tillsammans med världens bästa Mackan i 1 år den 30 november.
Det går bra nu!!
Kanske börjar jag blogga igen, vet inte, men jag är sugen!