0 Läs mer >>
Känner mig som ett riktigt måndagsexemplar idag. Min kropp är definitivt inte min vän. 
Ett akutbesök hos en kiropraktor fick det bli dagen till ära. Min nackspärr som suttit i sedan i torsdags har bara blivit värre så idag stod jag inte ut längre. 
Efter att jag beskrivit mina symptom ville dock inte herr kiropraktor knäcka min nacke då han misstänker diskbråck. Inte riktigt vad jag hade väntat mig. Han behöndlade i varje fall min rygg och musklerna i nacken för att jag lättare ska kunna slappna av och slippa spänningarna och förhoppningsvis blir det bättre av detta. Ska tillbaka på onsdag för att få en omgång till.
Vet inte vilken gång i ordningen det är som min nacke krånglar. Blir så trött på detta.
Den här hösten har jag spenderat var och varannan helg sängliggandes, antingen på grund av förkylning eller på grund av nacken. När sjutton ska jag få njuta av ledighet? Och njuta av denna vackra stad jag bor i?
Tänker vara lite bitter ikväll!! Men bara ikväll, imorgon ska jag jobba... Fast jag får inte lyfta något, eller någon. Men de söta små barnen då? Nä... Skit...

Måndagsexemplar..

2 Läs mer >>
Jag har liksom aldrig tyckt om mitt tilltalsnamn. Det har aldrig känts Jag. Det är dessutom väldigt få som använder det. Till och med min mamma har gått över till att använda mitt smeknamn mer och mer. Jag vet egentligen inte om jag identifierar mig mer med Anni men det känns ändå bättre och enklare. Så tanken är nu att jag ska byta tilltalsnamn. Mitt legg går snart ut så jag tycker det passar bra att ordna med det innan.
Dock har jag ett problem, eller egentligen flera!
Hur ska jag stava det? Anni eller Annie?
Ska jag behålla Ann-Helene som ett mellannamn eller inte? 
I vilken ordning ska namnen vara?

Här är mina alternativ:

1. Anni Ann-Helene Maria Wictoria
2. Ann-Helene Anni Maria Wictoria
3. Annie Ann-Helene Maria Wictoria
4. Ann-Helene Annie Maria Wictoria
5. Anni Maria Wictoria
6. Annie Maria Wictoria

De fyra första känns för långa men samtidigt vill jag gärna ha kvar Ann-Helene, kanske mest för mina föräldrars skull. Det var ändå de som gav mig mitt namn och än mer mitt liv!
De två sista alternativen känns bättre, men jag kan ändå inte besluta mig för vilket i så fall jag tycker bäst om.
Av de fyra översta tycker jag bäst om alternativ 2 och 4.

Någon som kan hjälpa mig med sin åsikt??

Namnbyte... Hjälp erh...

0 Läs mer >>
Vaknade upp 05.28 och förbannade mig själv för att jag snuvats på 2 minuter sömn. Klev sedan upp och sträckte ut min kropp med händerna rakt upp mot taket. Det är då det händer! Känslan var ungefär som om någon plötsligt satt en kniv mellan två kotor i nacken. Som tur var så var detta inte fallet utan jag hade, för vilken gång i ordningen vet jag inte, drabbats av nackspärr. Detta är ett ganska vanligt förekommande fenomen i mitt liv, dock var detta den lite ovanliga formen då nackspärren sätter sig på mitten av nacken och det gör ont bara att hålla uppe huvudet. Så jag har stirrat på mina egna fötter hela dagen, svurit tyst för mig själv, och bitit ihop. Det är inte så mycket som kan stoppa mig från att åka till jobbet. Sömnbrist är nog den främsta anledningen och då mest för att jag anser att jag blir en fara för barnen då jag blir ouppmärksam och okoncentrerad. Så var ju inte fallet idag så därför jobbade jag på som vanligt.
Ett av barnen tittade konstigt på mig och frågade om jag var lite huk(sjuk).
"Jo, det kan man nog säga".


En såndär dag...

0 Läs mer >>
Ligger nedbäddad i vardagsrumssoffan och slötittar på TV. Har åkt på jordens värsta hosta. Efter en hård helg vaknade jag i söndags och har hostat konstant sedan dess. På morgonen är det tjock och slemmig hosta som sedan byter skepnad under dagen och blir torr och retsam. Inatt sov jag inte långa stunder mellan hostattackerna, så jag hade inte mycket till val. Det fick bli soffan idag. Visst hade jag kunnat tvinga iväg mig själv till jobbet men jag tror inte att jag gjort så mycket nytta om jag bara gått runt och hostat och tyckt synd om mig själv. Nu hinner jag förhoppningsvis piggna till tills imorgon när det är nallebjörnskalas på jobbet. Jag försöker just nu få till en låtlista på Spotify som kan tilltala åldern 1-3 år. Det är inte det lättaste men lite Smurfhits och annat bedrövligt oljud borde göra susen.
Självklart ska nallen få följa med imorgon också!! 

Jag var på blixtvisit hemma i Örebro i helgen. Min bästa vän hade 70-talsfest så det var bara att svänga in på Myrorna efter att ha landat på Resecentrum. Jag hittade en gräslig långklänning som fick duga. Hade gärna engagerat mig mer men det har varit lite mycket den senaste tiden så jag har inte haft tid att tänka på utstyrsel. Det blev i vilket fall som helst en fantastiskt trevlig fest med trubadur som spelade gamla goa låtar.
På söndagen åkte jag med systeryster till mor och far för att fira fars dag. Jag fick också äta mammas fantastiska spaghetti med köttfärssås. Ingen gör så god som MIN mamma!!

Helgen som kommer blir det lugna puckar. Jag tänkte försöka städa lite på lördag och söndagen ska jag ägna åt The man upstairs!! Behöver lite nya krafter...

Host, host...

0 Läs mer >>
När jag var barn drömde jag om att bli en Disney-prinsessa. Inte vilken Disney-prinsessa som helst utan Belle i skönheten och odjuret. Den typiskt vackra flickan faller för ett "monster" som sedan förvandlas till en prins. Det är inte bara Disney som gjort sin version av denna saga. Den finns i flera olika skepnader med allt ifrån träsktroll till nördar som faller för cheerleaders. 
Detta fick mig nyligen att tänka!
I Sverige säger vi oftast att lika barn leka bäst. Jag är uppväxt med bilden av att min framtida partner ska vara så lik mig som möjligt. Vi ska ha samma intressen, samma musiksmak och helst röra oss i samma kretsar. För att få hjälp på traven finns numera en uppsjö av dejtingsajter som riktar in sig på olika intressen och attribut. Det borde ju med detta som bas vara ganska enkelt att hitta en partner kan man tycka. Välj en dejtingsajt, skriv en profil, hitta någon av alla tusentals andra singlar med samma intressen och börja dejta!! Fast så enkelt är det inte, tro mig, jag vet! Av de 5,5 åren jag varit singel i vuxen ålder(delat på två perioder 3+2,5år) har jag hängt på olika dejtingsajter mest hela tiden. Jag har hittat åtskilliga killar med samma intressen, musiksmak, mål med livet och allt som kan tänkas vara viktigt, men det har aldrig sagt klick! De flesta har i mina ögon istället verkat ganska tråkiga och intetsägande. Då återstår ju frågan om det är så att det är jag som är tråkig eller om det faktiskt är så att man inte har så mycket utbyte av varandra om man är för lika?
På engelska finns ordspråket: Opposites attract- Precis som Skönheten och odjuret dock åt det extrema hållet. Kanske har jag och hela svenska singelfolket med mig varit helt fel ute?! Kan det vara så att vi egentligen borde leta efter våra motsatser? 
En variant av Skönheten och Odjuret är The big bang theory, som jag började kolla på för ett tag sedan. I början tyckte jag det var gulligt att den nördiga Leonard hela tiden suktade efter skönheten Penny. När de så slutligen fick varandra blev jag irriterad, de har ju inget gemensamt, hon skulle aldrig se åt en sån som han i verkliga livet, hon utnyttjar honom bara.... Eller är det för att jag är uppfostrad att tänka att man måste matcha varandra på insidan såväl som på utsidan. Brad Pitt och Angelina Jolie- The perfect couple- är vad alla strävar efter, att hitta sin jämlike. 
Men jag har nu insett att jag inte vill hitta min jämlike. Jag vill hitta den där personen som får mitt hjärta att slå extra slag, som får mig att skratta tills jag gråter och som tröstar mig när jag är ledsen. Han behöver varken vara en skönhet eller ett odjur. Han behöver bara tycka om mig för mig så ska jag tycka om honom för precis den han är. Sen att han kanske råkar vara nörd har inget med den senaste nördtrenden att göra ;-)

 
 
 
 
 

Skönheten och odjuret...

0 Läs mer >>
Föreställ dig att hela din överkropp är så trött att det känns som att du ska falla in i koma. Huvudet snurrar av sömnbrist och din högsta önskan just där och då är att få sova. Tänk dig sen att dina ben samtidigt är ute och springer ett ofrivilligt maraton. Det är RLS- Restless legs syndrom. 

Jag började få känningar av RLS när jag var 22-23 år. Det var inte så farligt då, men fick lite svårare att somna på kvällarna. Idag kan jag ibland ligga vaken en hel natt på grund av mina ben. Jag kan vara så trött att jag gråter i ren desperation, men vad hjälper det. Mina ben vill ändå springa maraton hela natten.

Att beskriva RLS är ganska svårt. Jag skulle nog inte beskriva det riktigt som myrkrypningar för jag tycker det känns kraftigare, men jag antar att det är individuellt. Det känns mer som maskar som kryper under huden och rycker och sliter i mina muskler. Det enda som hjälper är att röra på benen. När jag har lättare skov räcker det med att jag ligger och vaggar lite lätt i sängen. Ja, jag vet att jag ser ut som en förrymd psykpatient men what the heck? det funkar. Vid värre skov finns det nästan inget som hjälper. Det är för mig helt omöjligt att ligga still med benen. Det känns som att de ska krypa iväg av sig själva och känslan är så obehaglig att jag ibland vill skrika i ren panik. Vid såna tillfällen kan jag inte ligga kvar i sängen. Otaliga gånger har jag fått kliva upp och sysselsätta mig med något, städa, sortera tvätt eller annat där jag kan röra mig utan att väcka öviga i huset.

Finns ingen hjälp att få?
Jo självklart. Idag har forskningen kommit ganska långt vad gäller RLS. Det finns otaliga mediciner att testa, dock är de flesta antidepressiva mediciner med dopaminhöjare och eftersom jag är känslig för såna mediciner( får lättare maniska skov) vågar jag inte testa dessa. Jag har dock provat den enklaste metoden, att tillföra mer järn. Detta funkade ganska bra men min mage sa bestämt ifrån så jag fick helt enkelt sluta med järntillskott.
I dagsläget har jag ingen hjälp alls utan försöker överleva ändå. 

Hösten är alltid värst...
Tidigare höstar har jag haft såna problem att jag inte sovit mer än 2-3 timmar per natt i veckor. Denna höst har varit något mildare, men jag känner nu att det börjar förvärras. Har svårt att sitta still längre stunder även på dagen och har svårare att somna på kvällarna. Vaknar ofta nångång mellan 3-4 på morgonen och har svårt att somna om.

Många tar RLS ganska lättvindigt!
Till er vill jag säga: Prova en natt i min säng så ska du få se hur det känns att springa nattliga maraton i pyjamas VARJE natt. Jag hoppas att jag med dett inlägg får lite mer förståelse för mina knepiga sovvanor och min fula ovana att alltid röra på benen när jag sitter still.

Tack för mig!!

RLS-ett nattligt mara...

0 Läs mer >>
Jag har varit ganska nere ett tag. Egentligen utan anledning, eller av tusen anledningar, jag vet inte. Hösten är nog den största av dem. Känner mig trött och orkeslös. Så för att få lite ny energi gick jag upp tidigt imorse, gjorde mig iordning och begav mig in mot stan. Har alltid velat besöka S:ta Clara kyrka så tyckte att idag var en perfekt gråtrist söndag att göra det på.
Det jag visste om kyrkan innan är att den verkligen är öppen för alla och att de serverar soppa till hemlösa. Ändå tänkte jag nog att jag inte skulle passa in där. Så många kyrkor jag besökt där jag känt mig som en utomjording...
Men, det var fantastiskt trevligt. Högmässan var otroligt stämningsfull och innehöll väldigt mycket sång. Jag kände mig riktigt upprymd när jag gick därifrån. Och, det där med hemlösa, det stämde. Det fanns nog alla samhällskick där på en och samma gång. Otroligt vackert faktiskt...
Jag kommer definitivt gå dit igen. Om det inte var för att jag ska åka till Örebro nästa helg hade jag gått igen då. 

Från Wikipedia:
"Klara kyrka är bas för ett omfattande hjälparbete bland behövande i Stockholms city. Det handlar om att ge mat och kläder till hemlösa, missbrukare och flyktingar, att stödja prostituerade, stressade och sjuka med samtal och bön, och att besöka fängelser. Det ordnas även ett soppkök på kyrkogården några gångar i veckan. I Klara kyrka finns diakoner, präster och många frivilliga som ägnar mycket tid och energi åt detta arbete, som utifrån avtal med Domkyrkoförsamlingen samordnas av föreningen S:ta Clara kyrkas vänner, ansluten till Evangeliska fosterlandsstiftelsen.[2] Vänföreningen utgör också basen i den gudstjänstfirande församlingen, och organiserar ungdomsgrupper, böne- och bibelstudiegrupper samt kurser om grunderna för kristen tro."

S:ta Clara kyrka

0 Läs mer >>
Två månader har gått sedan jag snusade min sista prilla. Det har tagit åtskilliga plåster och sugtabletter för att komma hit och det mest förvånande är att det känns precis lika förjävligt som första dagen jag slutade.
SKA DET VA SÅ JÄVLA SVÅRT????

Jag pallar snart inte längre. Det är inte så mycket så att jag saknar snuset. Nä, det är jag inte alls sugen på. Men min kropp skriker efter nikotin. Jag känner mig som en riktig junkie!! 
VARFÖR??
Jo jag drog ner lite på nikotinet nu i veckan. Från både plåster och sugtabletter till bara plåster. BAD idea! Very BAD idea!!
Ska pallra mig iväg till Skärholmen och köpa sugtabletter om en stund, för detta går inte!!
Anledningen till att jag slutade med sugtabletterna är min känsliga mage som har krånglat sen augusti nångång. Så för 3 veckor sedan bestämde jag mig för att gå all in och börja en diet för att försöka få ordning på magen. Jag drog ner på kaffet till endast 1 kopp om dagen och ändrade mina matvanor helt och hållet. Kände dock att de där sugtabletterna inte var så bra för just magen. Fick lätt halsbränna och ont av dem så därför bestämde jag mig nu i veckan för att sluta helt med dem. Mycket dumt!! Det slutade med att jag igår rökte vattenpipa!! Ajabaja!!
Nåväl. För alla i min närhets trevlnad och mitt eget välmående tänker jag börja med sugtabletter igen, men ska välja en svagare sort för magens skull.

JAG FÖRBANNAR DEN DAGEN JAG RÖRDE VID TOBAK FÖR FÖRSTA GÅNGEN!!!!
 
 

Snus...Kill me now!!!