Annis nya liv

Jag har varit deckad i förkylning sedan i lördagskväll. Inatt vaknade jag vid 3.00 av jordens oväder. Regnet smattrade på rutan och det mullrade av åska. Tror jag? Ingen annan verkar ha märkt det! Men det väckte mig och jag kunde inte somna om så jag låg och lyssnade på en ljudbok som heter "Jag älskar dig inte" och handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man. Upplyftande? Nä inte alls. Måste börja lyssna på mer glädjande ljudböcker. När väckarklockan ringde 05.30 hade jag fortfarande inte somnat om så det blev väl ungefär 3 timmars sömn inatt. 
Jobbdagen gick dock bra och det var otroligt skönt att vara tillbaka och få ockupera hjärnan med annat än sorgsenhet.
Efter jobbet var en kille här och tittade på lägenheten som jag hyr i andra hand. Han var väldigt intresserad vilket känns bra. Det kommer kännas tungt att lämna detta område men jag längtar efter att få vakna i en egen säng och känna att jag kommer hem till mig och inte till någon annan. Det kan nog vara en orsak till varför jag sover så dåligt. Det känns inte riktigt tryggt att bo hos någon annan fast ändå ensam.
Trots förkylningen och minimal sömn hade jag alldeles för mycket energi i kroppen så jag avslutade kvällen med ett yoga-pass. Jag älskar verkligen att ha träningsvideos så att jag kan träna hemma när andan faller på. Helst hade jag gått ut men det började mörkna och det är inte direkt min favorittid på dygnet att vara ute själv.

I lördags var det bröllop. Min syster fick äntligen säga ja till sin man och jag hade äran att sjunga på bröllopet. Det var nog ganska bra att jag mitt i all sorg var tvungen att skärpa till mig och öva inför den stora dagen. Jag har inte riktigt haft tid att sörja mitt krossade förhållande och det faktum att jag åter igen är ensam.

Men nu när helgen är över och jag har all tid i världen att gråta känns allt så tomt. Ikväll efter jobbet åkte jag till X lägenhet och hämtade mina sista saker. Han hade lovat att hålla sig borta för jag orkar inte träffa honom mer. Trots att det inte tog mer än 25 minuter att plocka ihop allting hann jag känna både sorg, saknad, ilska och hopp om vartannat flera gånger. Ena stunden ville jag skynda där ifrån, nästa stund ville jag stanna kvar och andas in doften av honom, den doften som jag aldrig kommer få känna igen, som jag älskade så mycket.

Nu sitter jag hemma i "min" lilla bunker och känner inget annat än tomhet. Jag har raderat ut mig själv ur hans liv, plockat bort allt som kan påminna om mig, slängt de gulliga små lapparna jag placerat ut för att han skulle påminnas om mig och förhoppningsvis sakna mig. Det är liksom försent nu... Han vill inte ha mig i sitt liv och det ska han få slippa, men att jag lider helvetets alla kval på en gång spelar nog ingen roll. Det rör liksom inte honom längre. Han har all rätt att gå vidare medan jag ligger här och låter tiden stå still en stund.

Någon gång ska jag resa mig och komma ut starkare, men inte nu, inte än på ett tag. Det måste få ta sin tid att förlora den man trodde att man skulle dela resten av livet med.

Eftersom vi skiljdes som ovänner, vilket jag inte riktigt var bekväm med, lämnade jag ett brev på vardagsrumsbordet innan jag gick. Jag skrev allt jag älskat hos honom, alla hans fantastiska egenskaper och egenheter som gjort mig så lycklig och jag skrev att jag önskar att han mår bra. Det känns liksom inte lönt att vi ska hata varandra. Jag vet inte om han läser det, men det känns ändå bättre att ha försökt få ett värdigt avslut.

Nu tänker jag unna mig tid att vara ledsen. Jag räknar med att när våren och värmen kommer tillbaka är jag hel igen, men det är det nog ingen som riktigt vet.