Marathon kan springas på väldigt många sätt. Man kan springa ett riktigt marathon på 4,2 mil. Då krävs hård träning, mycket slit och en jäkla envishet. Sen finns det andra slags marathon. De där själsliga,mentala loppen som kan kännas så oerhört mycket längre än 4,2 mil.
Jag har nog sprungit ett antal marathon av den senare sorten. Större delen av mitt liv har känts som ett marathon i uppförsbacke, men jag har alltid nått mållinjen. Ibland nedbruten och helt förstörd, ibland med hedern i behåll men alltid ändå nåt mål. Just nu känns livet lite lättare. Jag har en paus från allt det jobbiga. Så istället var jag igår och tittade på ett riktigt lopp, Stockholm Marathon. Min svåger sprang och jag och syster hejade glatt på. Dagen började med strålande sol men övergick senare till spöregn, ändå hejade vi glatt. Jag hade aldrig kunnat tro att detta lopp skulle påverka mig på något sätt. Jag gick mest dit för att få träffa min syster. Men när jag stod där och tittade på alla som sprang förbi väcktes något inom mig. Den där träningsdjävulen som jag haft i mig tidigare började vakna till liv. Så mycket som jag tidigare slitit för att både gå ner i vikt och komma i bra fysisk form och sedan jag flyttade hit har jag bara låtit allt förfalla. Det känns lite meningslöst, lite som att jag givit upp om mig själv. Så när jag stod där och tittade började jag svära i mitt inre. Främst svor jag åt alla som såg ut att ha det så lätt, de liksom flög fram på moln men jag svor också åt mig själv en hel del. Om jag inte givit upp hade jag kanske inte sprungit ett marathon men jag hade åtminstone varit en bra bit påväg. Nu är jag istället på ruta ett. De där stackarna som såg ut att ha det lite extra jobbigt och som såg ut att falla ihop vilken sekund som helst hejade jag lite extra på. Det är ju så det ska vara. Det ska vara sjukt jobbigt att springa 4,2 mil. Man ska vara fysiskt slut efteråt. Jag kunde se mig själv springa där, trött, svettig och färdig att falla ihop, men utan att ge upp. En vacker dag kanske det händer, men det är inget mål jag har. Mitt mål har alltid varit att orka springa en mil på under en timme och sedan ställa upp i ett lopp. Jag har aldrig kommit så långt, men i höstas sprang jag ändå 7 kilometer i ett sträck vilket är det längsta jag klarat. Så hade jag inte gett upp hade jag definitivt nåt mitt mål tills nu. Istället får jag snällt börja om. Efter gårdagens sportevent var jag så enormt peppad att hade det inte varit för åskvarningen hade jag gett mig ut på min första springtur för  i år. Istället bestämde jag mig för att vänta en dag. Jag sa till mig själv att nu finns inga ursäkter längre, nu är det bara att köra! Jag lovade mig själv att ingen anledning var god nog för att stanna hemma, verkligen ingen!! Så när jag vaknade imorse med ont i halsen och en snorflod som hette duga kunde jag ju inte ursäkta mig med att jag var sjuk. De flesta skulle nog säga att det är idiotiskt att springa i det skicket, men jag kände att om jag ska börja springa igen så måste jag börja idag när motivationen är som störst. Om en vecka när jag förhoppningsvis är frisk igen kommer jag ha glömt allt vad marathon heter. Jag var helt enkelt tvungen! Så jag begav mig ut på en stapplig tur på ynka 1,5 kilometer. Tiden blev 12 minuter och besvikelsen kunde ha varit enormt stor. Den hade kunnat vara så stor att jag gett upp helt och hållet. Men hela tiden hade jag min idol Martina Haag i tankarna. Jag började imorse att lyssna på hennes bok Heja Heja! för andra gången. Hon skriver peppande och humoristiskt om sin resa från soffpotatis till marathonlöpare. När hon bestämmer sig för att börja springa och första gången beger sig ut är hon överlycklig för att hon orkade springa i hela 12 minuter, så jag bestämde mig för att jag också skulle vara överlycklig!!
Nu ska jag bara vänta på att bli frisk så att jag kan fortsätta mot mitt mål. Nästa år blir det förhoppningsvis tjejmilen!!