0 Läs mer >>
Jag har länge tänkt, drömt, fantiserat om att gå en skrivkurs för att komma igång med skrivandet på riktigt. Dessa kurser hålls oftast i Stockholm och kostar massa pengar så det har inte blivit av. Men döm om min förvåning när jag insåg att jag faktiskt bor i Stockholm och har pengar! Halelujah!!
Det enda problemet nu är att varenda kurs med rimligt pris är antingen fullbokad eller ligger på onsdagar. Vi har personalmöte en onsdagkväll i månaden så det skulle kännas alldeles för trist att missa vissa kurstillfällen. Hursom så fortsätter sökandet efter en kurs.
Hittade en intensivkurs i Spanien som jag gärna hade gått. Men tio tusen var lite väl mycket då inte ens flyg ingick i priset.
Men men, jag ska hitta en kurs jag kan gå nångång.
Jag har i varje fall fått en remiss nu till en logoped. Så den bollen är i rullning. När jag ändå var hos läkaren tog jag upp mina magproblem och han höll med om att det lät väldigt mycket som IBS och jag ska nu även få träffa en dietist. Yey!! Allt gå bra nu!

Skrivkurs på allvar.

0 Läs mer >>
Okej, jag vet att jag aldrig kommer att bli någon maratonlöpare, men ändå.. När jag står där och hör jublet, känner svettlukten och ser alla bara muskler som kämpar, då vill jag också springa!
Det längsta jag någonsin sprungit är 7,5 km. Det var nog sisådär 3 år sedan, när jag var som mest vältränad, innan jag flyttade till Stockholm och hälsan gick utför. Så idag kanske jag orkar springa 2 km utan att avlida. Väldigt långt från de 4 milen man behöver behärska för att bli en maratonlöpare.
Kan väl i varje fall stoltsera med att jag börjat cykla till jobbet varje dag så jag är väl en liten bit påväg. 8 km enkel väg till jobbet, majoritet grus och mycket uppför. Det är ett ganska tufft träningspass även om jag nu efter en månad känner att det börjar lätta. Så på hemvägen brukar jag ta en omväg för att få det lite tuffare. Mitt mål är, och har alltid varit, att orka springa en mil och att springa ett lopp, typ tjejmilen. Det står till och med på min Bucketlist så nångång ska jag göra det. Jag ska bara bli av med mina överflödiga kilon först så det blir lite lättare.
Har i övrigt haft en fantastisk dag med mor, syster och världens sötaste systerdotter. Dessutom är jag riktigt stolt över min svåger som klarade av att springa maran på under 3 timmar. Min nya idol tror jag bestämt!!
Och i sann Bullen-anda: Människorna på bilden har inget med texten att göra!! Jag testade bara inställningarna i kameran =)
 

Maratonmannen..

1 Läs mer >>
Jag har hamnat i ett Moment 22 kan man säga.
Min gamla dator gav upp för några veckor sedan varpå jag blev tvungen att köpa en ny. I min nya dator finns ju då såklart inte mina hjälpprogram eftersom dem har jag fått installerade av Landstingets hjälpmedelscentral i Örebro. Detta innebär att jag måste få dem installerade på den nya datorn istället. Problemet är att man får inte med några skivor av Landstinget utan man måste lämna in datorn varje gång det är något som behöver göras.
Numera bor ju jag i Stockholm så jag kan inte vända mig till Örebros hjälpmedelscentral. Därför började jag googla för att försöka hitta något likvärdigt hjälpmedelscentralen. Det är här problemen börjar!
Utan mitt hjälpmedelsprogram ClaroRead, som är en talsyntes(den läser upp texten åt mig) förstår jag inte vad det står på de hemsidor jag besöker vilket gör att jag heller inte hittar det jag söker.
Lyckades hitta en internetbaserad talsyntes men där var man tvungen att hela tiden kopiera över texten och den var ganska hackig. Fanns dock röster både på skånska och finlandssvenska vilket var kul!
Till slut har jag hittat ett logopedteam som jag mailat och förhoppningsvis kan de tala om vart jag ska vända mig.

Detta samhälle är inte gjort för dyslektiker!!
 
Bild lånad från dyslexitips.se
 
Det värsta av allt är att jag skäms så mycket. Varför vet jag inte. Kanske för att dyslexin gör att jag känner mig korkad. Kanske för att samhället ofta behandlar mig som om jag vore korkad. Om det finns någon vänlig vuxen själ därute i samma situation får ni gärna höra av er. De där "normala" människorna förstår helt enkelt inte! =)
 

Bokstavlig härdsmälta...

0 Läs mer >>
Eller jag menar blivande cykelproffset!
Idag har jag för första gången cyklat fram och tillbaka till jobbet. Det var en pärs vill jag lova. Jag är lite smått osäker på vägen då jag endast gått från jobbet och till lägenheten en gång och det var när jag skulle kolla på lägenheten första gången för ca 2 månader sedan. Så imorse var jag lite osäker på hur jag skulle hitta eftersom jag inte är så haj på att tänka baklänges. Med mobilen i högsta hugg och gps:en inställd trodde jag dock det skulle bli en enkel match. HA! Att cykla mountainbike på små slingriga stigar genom ett naturreservat och samtidigt hålla i en mobil för att se på kartan, det funkar helt enkelt inte. Så jag fick snällt stoppa undan telefonen och cykla på känn. Kan säga att jag kände helt fel! Det blev en tur på 9,5km istället för de 8km som gps:en visade. Kom fram med andan i halsen och svetten rinnandes från pannan. Dock var jag inte sen!! Jag hade 5 minuter till godo. En snabb avvaskning och ombyte inne på toan och sen var det bara att jobba.
Hemvägen gick dock mycket bättre och jag kom ihåg exakt rätt väg från den gången jag gick. Förhoppningsvis kommer det gå väldigt mycket bättre imorgon. Det enda problemet är rumpan. Ajajaj!!! Mina sittben gråter så fort jag kommer i närheten av en stol. Jag förstår varför man ska använda vaderade cykelbyxor. Så imorgon är det jag som försöker få tag på ett par!
Nedre cykeln är numera min bästa vän! Den övre har jag på landet hos mina föräldrar. Och JA jag har dömt cyklarna. Det blir så mycket roligare då!
 

Cykelproffset rapport...