0 Läs mer >>
Mycket sjukdom på jobbet har gjort att jag jobbat häcken av mig den senaste tiden. Jag flänger mellan förskolan och skolan nästan dagligen vilket blir ganska långa arbetspass. Tyvärr är väl inte min kropp så nöjd med detta så jag har bestämt mig för att jag måste lugna ner mig lite. Jag kan inte tacka ja till varenda extra minut av jobb. Prioritering är ett måste. De närmsta två veckorna kommer jag i varje fall jobba heltid på förskolan så då vet jag i varje fall vart jag kommer att befinna mig. Fast det kan nog ändras snabbt det med. 

I fredags fick jag finbesök av min syster. Det var härligt att umgås en stund på tu man hand. Det känns som år och dar sedan vi gjorde det sist. Hon sov hos mig för att sedan igår gå på ett träningskonvent här i Stockholm. Själv skulle jag jobba. 

Vi hade fix- och städdag på skolan igår. Jag hade hand om utemiljön och spenderade dagen med att rensa ogräs, kratta grusgångar och sopa trappor. Idag har jag så ont i rygg och axlar att jag knappt kan röra mig. Men det var en väldigt trevlig dag med strålande sol. Det känns dock trist att helgen blev så kort. Jag skulle behöva en dag till att vila på innan det blir en vecka med heltidsjobb. 

Våren har verkligen kommit på allvar nu också. Nu i veckan såg jag de första stararna och i fredags såg jag en sädesärla på skolgården. Det värmde i hjärtat. Solen och värmen är välbehövlig just nu. Dock ser det ut att bli regn i veckan. Eftersom mina regnbyxor är jättetrasiga känns det inte så kul. Mina kängor är även dem väldigt trasiga. Det regnar liksom in från alla håll på min kropp och pengarna räcker inte vare sig till byxor eller skor. Jag avskyr verkligen att pengar ska behöva styra så mycket...

Kaos...

0 Läs mer >>
var precis vad jag gjorde imorse..
Känt mig låg och lättirriterad hela dagen.
När min jobbarkompis sa till mig att jag strålade trodde jag först det var ett skämt. Men jag hade försökt så innerligt att inte visa mitt dåliga humör att det antagligen slagit över så att jag verkade superglad. Det var jag inte...
Speciellt inte efter att jag fått höra att jag gjort ett dåligt jobb som lärarvikarie förra veckan. Känns inte så kul att veta att barnen inte uppskattade mig. Jag tyckte att jag gjorde mitt yttersta för att det skulle bli bra, men tydligen misslyckades jag fatalt. Nu funderar jag på hur det ska bli i framtiden. Ska jag säga nej om jag blir tillfrågad igen?
Jag är inte utbildad lärare och har aldrig haft ambition att bli det heller, men många har sagt tidigare att jag nog borde bli det eftersom jag är ganska bra på att undervisa. Nu funderar jag på om de sagt det bara för att vara snälla...

Skulle vilja göra något kul ikväll bara för att glömma allt och bli på bättre humör, men jag har tvättid och måste städa. 

I fredags pratade jag med min logoped på telefon. Hon sa att det fanns en risk att jag kommer att förlora mina hjälpmedel eftersom jag flyttat, men att hon skulle göra allt för att jag skulle få behålla dem. Hur ska jag klara mig utan min talsyntes Erik? 

Hade jag haft godis nu så hade jag tröstätit, men inte ens det har jag...
Får nöja mig med en Loka som smakar milkshake...

Att vakna på fel sida...

1 Läs mer >>
Ändå går jag ensam i solen...

 
Kände doften av nytjärat trä när jag passerade båtarna och samtidigt skränade måsarna om att det nu äntligen är vår. Solen värmde min kind och vinden kändes frisk. Det enda som fattades var någon att dela stunden med. Men jag börjar bli rejält van vid ensamheten nu... Den stör inte så mycket längre..

Singelstaden #1

0 Läs mer >>
-Jag har en pitol och nu suter jag dej!!! säger 3-åringen och viftar glatt med en pinne mot mig.

Jag har jobbat på förskolan i veckan. Måndag-onsdag var jag där från 8.30-13.30. Eftermiddagarna spenderade jag som vanligt på fritids. Det blev väldigt långa dagar och jag tror tyvärr att jag måste lära mig att säga nej. Inte så mycket för nej-sägandets skull utan för att jag inte mår bra och gör inte ett bra jobb när jag är utarbetad och jobbar över 8 timmar om dagen. Problemet är att det är så fantastiskt roligt! Att vara på förskolan är bland det bästa jag vet. Jag har nog aldrig känt mig så omtyckt som när jag är där. Barnen sliter och drar i mig från alla håll för att få leka med just mig, och personalen är alltid glad och trevlig.
Det är inget fel på skolans personal, de är också glada och trevliga för det mesta, men det märks att det är lite mer tungarbetat. Jag får ofta känslan att de är lite trötta och skulle behöva en energiboost, men vart ska man få den ifrån? Inte ens solen verkar hjälpa. 
Förutom mina tre dagar på förskolan har jag även avslutat arbetsveckan med att agera lärarvikarie i årskurs 2 i två hela dagar. Ingen dans på rosor direkt, men jag överlevde och så gjorde även barnen. Jag hade dock värsta tänkbara utgångsläge då det dels började åska och regna när jag skulle gå en promenad med eleverna för att inspektera vägskyltar, så det var bara att gå in igen. Sen var det tydligen brandövning under en annan lektion, vilket varken jag eller eleverna visste om. Så kontentan av detta blev att jag på måndag måste förklara för ordinarie lärare varför vi inte hunnit med allt som skulle ha gjorts. Känner mig lite dålig faktiskt, men samtidigt var det inte riktigt mitt fel. Det gjorde mig i varje fall tillräckligt uppstressad för att jag igår skulle behöva åka hem tidigare från fritids på grund av magsmärtor. Jag har haft magkatarr från och till sedan jag var 16 år men detta var något helt i hästväg. Hela tågresan hem satt jag bara och koncentrerade mig på att inte svimma av smärta och att inte kräkas på någon. Att stå upprätt var näst intill omöjligt.
Idag känns det dock bättre och det blir en lugn helg. På eftermiddagen funderar jag på att åka upp på stan. Det är en gruvdemonstration på Sergels och Lovisa Negga ska spela. Har alltid velat se henne live så nu när det är gratis borde jag ju passa på. Ska även försöka städa lite då jag får finbesök på fredag. Min allra käraste syster kommer förbi och vill låna sängen en natt. Självklart får hon det! 

Jag har en pitol!!!

0 Läs mer >>
Söndagskväll och strax dags för sängen. Min tanke var i början av veckan att jag skulle gå ut i helgen, men ju närmare den kom desto mer kände jag att jag behövde vila upp mig. Det har blivit lite för mycket av det goda den senaste tiden. Inte bara alkohol utan godis, mat och allt annat som är onyttigt. Dessutom har jag rört på mig extremt lite. Jag är lite ledsen över att jag gått upp några kilo. Som jag kämpat för att förlora all denna övervikt och nu verkar det som att det vänder tillbaka, men jag vägrar ge upp. Tyvärr har jag inte råd med något gymkort så jag kan inte återgå till min sedvanliga rutin med 5-6 träningspass i veckan. Jag måste hitta andra sätt. Så nu i helgen har jag beställt hem en ny stegräknare då den gamla har pajat. Jag har också laddat mobilen med flera ljudböcker och igår tog jag en promenad på 6,5 km för att kicka igång mitt lite nyttigare liv. Jag måste börja någonstans och just nu känner jag att promenader är allt jag orkar med. Snart kanske jag börjar springa så smått också, men det är en senare fråga.
Idag har jag haft en liten spa-dag hemma i badrummet. Håret har färgats, utväxten är numera knallröd =), ögonbrynen har färgats och plockats och sedan lade jag även en ansiktsmask. Jag tycker om såna dagar när jag bara kan ägna mig åt att göra sånt som jag annars inte har tid med. 
Imorgon börjar en ny vecka och även om det snöat stora delar av dagen kan jag känna att våren är på antågande. Jag riktigt längtar tills jag slipper dra på mig vinterjackan när jag ska till jobbet. Inte för att jag har någon annan jacka att dra på mig men det ska ändå bli skönt. Nya skor behöver jag också köpa och genast var sparkontot tomt igen. Pengar är något jag aldrig haft för mycket av...

Nu ikväll fann jag i varje fall den där inspirationen som varit så frånvarande den senaste tiden. Så 1,5 A4 har jag plitat ner av en novell jag håller på med. Jag älskar när inspirationen bara kommer över mig, men jag önskar så klart att det hände oftare. Om jag någonsin ska kunna skriva en hel bok behöver jag nog uppfinna inspiration på flaska. Hjälp någon??

Nu kallar tandborsten på uppmärksamhet.
Ha en fantastisk vecka alla vänner!!

En helg försvinner så...

0 Läs mer >>
Igår när jag var påväg hem från jobbet efter en fantastiskt mysig dag med barnen hände det som inte får hända. Jag satt i godan ro och lyssnade på en ljudbok på tåget. Bara tre stationer till, sen var jag hemma, men när vi stannat vid Stureby tog det en evinnerlig tid innan dörrarna stängdes. Jag tänkte inte så mycket på det eftersom det ganska ofta händer att tåget blir stående på grund av tåg framför. Men så kom ett utrop. På grund av en olyckshändelse skulle vi bli stillastående några minuter innan vi kunde köra vidare till Bandhagen. Därifrån skulle ersättningsbussar gå. Något måste ha hänt i Högdalen eftersom de skulle sätta in ersättningsbussar från Bandhagen till Hagsätra. Minuterna gick och vi rörde inte på oss. Till slut kom ännu ett utrop. Nu var spåren strömlösa och vi var alla tvugna att stiga av. Ersättningsbussar skulle komma. Men jag visste att det inte var mer än på sin höjd 2 km hem så jag bestämde mig för att gå. Klockan var en bit efter 18.00 och jag kände viss stress då jag behövde gå förbi apoteket på vägen hem. När jag passerade Bandhagen var allt stängt och igenbommat. Så mitt enda val var att gå in till Högdalen centrum för att besöka apoteket. När jag närmade mig kunde jag skymta ett tåg som stod inne vid plattformen vid stationen. "Bara ingen har hoppat" tänkte jag stilla för mig själv. När jag kom närmare såg jag att tåget inte var helt framkört vid plattformen utan hade stannat så att en del av det var kvar i tunneln. Jag såg flera brandmän vid plattformens kant. De höll på och fipplade med något, något rött. Men det såg ut som att de var mer inne i en av vagnarna än under tåget. Hoppet steg och jag tänkte att kanske har någon fått en hjärtinfarkt inne i vagnen och därför var de tvugna att stanna så hastigt.
När jag kom runt till framsidan av stationen möttes jag av en hel folkmassa. Där stod flera polisbilar, brandbilar och ambulanser. Poliserna hade bildat en kedja vid ingången till stationen för att hindra folk från att gå in. Jag passerade snabbt och smet in på Apoteket som ligger bara ca 25 meter från stationens ingång. Jag köpte det jag skulle ha och gick sedan ut igen. Då såg jag hur polisen började mota människor bort mot sidorna och bakom dem kom brandmännen ut. De bar på något. En stor röd säck. Den såg tung ut. De baxade in den i en ambulans och stängde dörren. Då förstod jag att det röda jag sett brandmännen fippla med vid tåget hade varit liksäcken.

Jag mådde illa hela vägen hem.

Senare läste jag på Flashback att det var någon som hoppat ner från busstorgsbron och blivit påkörd. Kanske var det ett smart drag då inte lika många lär ha sett händelseförloppet som om personen hoppat från plattformen. Klockan hade varit vid 18-tiden, fredagseftermiddag. Fullt med folk i rörelse. Varför? Varför väljer man detta makabra sätt att dö på? Varför vill man att så många människor ska behöva bli lidande?
Så många frågor. Så lite svar. Det vore intressant att höra från någon som överlevt ett självmordsförsök i tunnelbanan varför de valde just det tillvägagångssättet. För tydligen så är det ganska många som faktiskt överlever, oftast med svåra skador och lemlästning, men det vore intressant att få höra en förklaring.

Värst av allt måste det vara för den som kör tåget. Hur kommer man över något sådant?
Bara tanken på hur mycket det påverkade mig och jag var inte ens där när det hände....

Jag kommer att tänka på min syssling som också han valde att avsluta sitt liv på spåret för några år sedan.
På begravningen spelades Ted Gärdestads låt Himlen är oskyldigt blå:
 
Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
 

Allt för många människor väljer detta sätt att dö på och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag vet att jag inte är Moder Teresa men jag önskar så att jag kunde göra något, hjälpa någon...

När någon väljer spår...

0 Läs mer >>
Jag åkte hem. Full av förväntan satt jag på tåget. När vi närmade oss Örebro hörde jag ett utrop i högtalaren "Vi är tyvärr några minuter sena på grund av kollision med älg" och jag tänkte att ja det var ju en bra början på denna resa. Varför kunde inte utroparen sagt nåt i stil med "Vi blir några minuter sena på grund av elfel" eller "mötande tåg" eller vad som helst. Resten av resan, vilket iofs bara var 20 minuter, satt jag och tänkte på den stackars älgen.

Väl hemma möttes jag i varje fall av mina glada föräldrar och min katt som jag inte träffat sedan jul. Det var en skön känsla att få hålla henne i famnen igen. Hon symboliserar på något sätt tryggheten. Jag skaffade henne när jag var 16 år och flyttade hemifrån för första gången. Jag var rädd för att vara ensam så då fick hon bli mitt sällskap. Vi har hängt ihop sedan dess och om några veckor fyller hon 13 år. 
Jag blev även mött av en sömning 3-åring som vaknat när jag anlände. Min söta lilla brorson som blivit så stor sedan jul. Storasyster märkte inget utan fortsatte sova sött.

Hela påsken bestod av familjemys och höjdpunkten blev pappas 60-årsfest på påskafton. Han hade inte en susning om att vi anordnat fest i hans ära utan trodde att han skulle iväg på en middag. I sista stund fick mamma ett "telefonsamtal" som gjorde att vi var tvungna att ta en liten omväg för att lämna ett par nycklar. Min far satt i framsätet och svor hela vägen över att vi var tvungna att stressa iväg med nycklarna som någon tydligen glömt. Hans min var obetalbar när han insåg att vi lurat honom. En viss ilska kunde skymtas i hans ögon men när han möttes av 40 sjungande personer så var det ren glädje och uppskattning.

Påskdagen blev en vilodag. Jag gick i pyjamas precis hela dagen och bara njöt av att få vara ute på landet. På annandagen åkte jag till min barndomsvän Marie och sniffade på hennes 3 veckor gamla dotter. Så fantastiskt söt hon var. Det känns trist att vara så långt borta nu när hon kommit till världen. Jag går miste om så mycket, men jag kan inte bo i Örebro bara för den sakens skull, även om jag vet att Marie gärna sett det.

Nu har arbetsveckan tagit slut. Den har bestått av museebesök, bad och filmmys. Vilket jobb jag har!! Men det är inte alltid sådan lyx. Barnen har haft påsklov och det har endast varit ca 20 barn på fritids varje dag så då kan man lyxa till det lite extra.

Jag älskar verkligen mitt jobb och hoppas att jag får stanna till hösten, men just nu ser det väldigt osäkert ut..

Påsk, hemresa och til...