Annis nya liv

Igår när jag var påväg hem från jobbet efter en fantastiskt mysig dag med barnen hände det som inte får hända. Jag satt i godan ro och lyssnade på en ljudbok på tåget. Bara tre stationer till, sen var jag hemma, men när vi stannat vid Stureby tog det en evinnerlig tid innan dörrarna stängdes. Jag tänkte inte så mycket på det eftersom det ganska ofta händer att tåget blir stående på grund av tåg framför. Men så kom ett utrop. På grund av en olyckshändelse skulle vi bli stillastående några minuter innan vi kunde köra vidare till Bandhagen. Därifrån skulle ersättningsbussar gå. Något måste ha hänt i Högdalen eftersom de skulle sätta in ersättningsbussar från Bandhagen till Hagsätra. Minuterna gick och vi rörde inte på oss. Till slut kom ännu ett utrop. Nu var spåren strömlösa och vi var alla tvugna att stiga av. Ersättningsbussar skulle komma. Men jag visste att det inte var mer än på sin höjd 2 km hem så jag bestämde mig för att gå. Klockan var en bit efter 18.00 och jag kände viss stress då jag behövde gå förbi apoteket på vägen hem. När jag passerade Bandhagen var allt stängt och igenbommat. Så mitt enda val var att gå in till Högdalen centrum för att besöka apoteket. När jag närmade mig kunde jag skymta ett tåg som stod inne vid plattformen vid stationen. "Bara ingen har hoppat" tänkte jag stilla för mig själv. När jag kom närmare såg jag att tåget inte var helt framkört vid plattformen utan hade stannat så att en del av det var kvar i tunneln. Jag såg flera brandmän vid plattformens kant. De höll på och fipplade med något, något rött. Men det såg ut som att de var mer inne i en av vagnarna än under tåget. Hoppet steg och jag tänkte att kanske har någon fått en hjärtinfarkt inne i vagnen och därför var de tvugna att stanna så hastigt.
När jag kom runt till framsidan av stationen möttes jag av en hel folkmassa. Där stod flera polisbilar, brandbilar och ambulanser. Poliserna hade bildat en kedja vid ingången till stationen för att hindra folk från att gå in. Jag passerade snabbt och smet in på Apoteket som ligger bara ca 25 meter från stationens ingång. Jag köpte det jag skulle ha och gick sedan ut igen. Då såg jag hur polisen började mota människor bort mot sidorna och bakom dem kom brandmännen ut. De bar på något. En stor röd säck. Den såg tung ut. De baxade in den i en ambulans och stängde dörren. Då förstod jag att det röda jag sett brandmännen fippla med vid tåget hade varit liksäcken.

Jag mådde illa hela vägen hem.

Senare läste jag på Flashback att det var någon som hoppat ner från busstorgsbron och blivit påkörd. Kanske var det ett smart drag då inte lika många lär ha sett händelseförloppet som om personen hoppat från plattformen. Klockan hade varit vid 18-tiden, fredagseftermiddag. Fullt med folk i rörelse. Varför? Varför väljer man detta makabra sätt att dö på? Varför vill man att så många människor ska behöva bli lidande?
Så många frågor. Så lite svar. Det vore intressant att höra från någon som överlevt ett självmordsförsök i tunnelbanan varför de valde just det tillvägagångssättet. För tydligen så är det ganska många som faktiskt överlever, oftast med svåra skador och lemlästning, men det vore intressant att få höra en förklaring.

Värst av allt måste det vara för den som kör tåget. Hur kommer man över något sådant?
Bara tanken på hur mycket det påverkade mig och jag var inte ens där när det hände....

Jag kommer att tänka på min syssling som också han valde att avsluta sitt liv på spåret för några år sedan.
På begravningen spelades Ted Gärdestads låt Himlen är oskyldigt blå:

 

Allt för många människor väljer detta sätt att dö på och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag vet att jag inte är Moder Teresa men jag önskar så att jag kunde göra något, hjälpa någon...