Tvättar bort minnena...
Lakan, handdukar och en filt vi brukade mysa under... Nu är sista minnena påväg att tvättas bort. Inte för att jag inte kommer att minnas mer men jag kommer inte längre kunna känna hans doft, veta att hans hud varit i kontakt med mina lakan. Filten jag köpte för att vi skulle kunna mysa framför TVn kommer inte längre dofta av honom.
Det känns vemodigt och gör ont. En del av mig vill hålla kvar vid alla minnen i tron att han kommer tillbaka, men förnuftet säger nej och för en gångs skull har jag lyssnat till det.
Det är dags att gå vidare, hur ont det än gör. Jag vill inte fastna, inte stå still och stampa i känslor som ändå inte gör mig gott.
Men smärtan finns ändå kvar. Om han bara brytt sig om mig tillräckligt, om han bara hade frågat hur jag mår. Om.. Om.. Om... Vill inte älta men ändå hamnar jag där hela tiden. Tänk om allt varit annorlunda.. Tänk om jag inte varit jag... Men det är ju mig han borde älskat. Det är mig han borde vilja vakna med varje morgon. Jag kan inte vara någon annan, ändå vill jag tillbaka.
Om jag ändå inte varit så naiv...