Skönheten och odjuret... Att finna kärleken i djungeln...
När jag var barn drömde jag om att bli en Disney-prinsessa. Inte vilken Disney-prinsessa som helst utan Belle i skönheten och odjuret. Den typiskt vackra flickan faller för ett "monster" som sedan förvandlas till en prins. Det är inte bara Disney som gjort sin version av denna saga. Den finns i flera olika skepnader med allt ifrån träsktroll till nördar som faller för cheerleaders.
Detta fick mig nyligen att tänka!
I Sverige säger vi oftast att lika barn leka bäst. Jag är uppväxt med bilden av att min framtida partner ska vara så lik mig som möjligt. Vi ska ha samma intressen, samma musiksmak och helst röra oss i samma kretsar. För att få hjälp på traven finns numera en uppsjö av dejtingsajter som riktar in sig på olika intressen och attribut. Det borde ju med detta som bas vara ganska enkelt att hitta en partner kan man tycka. Välj en dejtingsajt, skriv en profil, hitta någon av alla tusentals andra singlar med samma intressen och börja dejta!! Fast så enkelt är det inte, tro mig, jag vet! Av de 5,5 åren jag varit singel i vuxen ålder(delat på två perioder 3+2,5år) har jag hängt på olika dejtingsajter mest hela tiden. Jag har hittat åtskilliga killar med samma intressen, musiksmak, mål med livet och allt som kan tänkas vara viktigt, men det har aldrig sagt klick! De flesta har i mina ögon istället verkat ganska tråkiga och intetsägande. Då återstår ju frågan om det är så att det är jag som är tråkig eller om det faktiskt är så att man inte har så mycket utbyte av varandra om man är för lika?
På engelska finns ordspråket: Opposites attract- Precis som Skönheten och odjuret dock åt det extrema hållet. Kanske har jag och hela svenska singelfolket med mig varit helt fel ute?! Kan det vara så att vi egentligen borde leta efter våra motsatser?
En variant av Skönheten och Odjuret är The big bang theory, som jag började kolla på för ett tag sedan. I början tyckte jag det var gulligt att den nördiga Leonard hela tiden suktade efter skönheten Penny. När de så slutligen fick varandra blev jag irriterad, de har ju inget gemensamt, hon skulle aldrig se åt en sån som han i verkliga livet, hon utnyttjar honom bara.... Eller är det för att jag är uppfostrad att tänka att man måste matcha varandra på insidan såväl som på utsidan. Brad Pitt och Angelina Jolie- The perfect couple- är vad alla strävar efter, att hitta sin jämlike.
Men jag har nu insett att jag inte vill hitta min jämlike. Jag vill hitta den där personen som får mitt hjärta att slå extra slag, som får mig att skratta tills jag gråter och som tröstar mig när jag är ledsen. Han behöver varken vara en skönhet eller ett odjur. Han behöver bara tycka om mig för mig så ska jag tycka om honom för precis den han är. Sen att han kanske råkar vara nörd har inget med den senaste nördtrenden att göra ;-)
Detta fick mig nyligen att tänka!
I Sverige säger vi oftast att lika barn leka bäst. Jag är uppväxt med bilden av att min framtida partner ska vara så lik mig som möjligt. Vi ska ha samma intressen, samma musiksmak och helst röra oss i samma kretsar. För att få hjälp på traven finns numera en uppsjö av dejtingsajter som riktar in sig på olika intressen och attribut. Det borde ju med detta som bas vara ganska enkelt att hitta en partner kan man tycka. Välj en dejtingsajt, skriv en profil, hitta någon av alla tusentals andra singlar med samma intressen och börja dejta!! Fast så enkelt är det inte, tro mig, jag vet! Av de 5,5 åren jag varit singel i vuxen ålder(delat på två perioder 3+2,5år) har jag hängt på olika dejtingsajter mest hela tiden. Jag har hittat åtskilliga killar med samma intressen, musiksmak, mål med livet och allt som kan tänkas vara viktigt, men det har aldrig sagt klick! De flesta har i mina ögon istället verkat ganska tråkiga och intetsägande. Då återstår ju frågan om det är så att det är jag som är tråkig eller om det faktiskt är så att man inte har så mycket utbyte av varandra om man är för lika?
På engelska finns ordspråket: Opposites attract- Precis som Skönheten och odjuret dock åt det extrema hållet. Kanske har jag och hela svenska singelfolket med mig varit helt fel ute?! Kan det vara så att vi egentligen borde leta efter våra motsatser?
En variant av Skönheten och Odjuret är The big bang theory, som jag började kolla på för ett tag sedan. I början tyckte jag det var gulligt att den nördiga Leonard hela tiden suktade efter skönheten Penny. När de så slutligen fick varandra blev jag irriterad, de har ju inget gemensamt, hon skulle aldrig se åt en sån som han i verkliga livet, hon utnyttjar honom bara.... Eller är det för att jag är uppfostrad att tänka att man måste matcha varandra på insidan såväl som på utsidan. Brad Pitt och Angelina Jolie- The perfect couple- är vad alla strävar efter, att hitta sin jämlike.
Men jag har nu insett att jag inte vill hitta min jämlike. Jag vill hitta den där personen som får mitt hjärta att slå extra slag, som får mig att skratta tills jag gråter och som tröstar mig när jag är ledsen. Han behöver varken vara en skönhet eller ett odjur. Han behöver bara tycka om mig för mig så ska jag tycka om honom för precis den han är. Sen att han kanske råkar vara nörd har inget med den senaste nördtrenden att göra ;-)
