Annis nya liv

För exakt ett år sedan hade jag nog precis packat in alla sakerna i mitt rum jag hyrde i Högdalen. Jag var spänd och förväntansfull. Lilla jag hade flyttat till den stora, läskiga staden Stockholm. Allt gick så fort. Från att jag tänkte tanken att kanske flytta till Stockholm till att jag faktiskt befann mig här gick på bara 2-3 månader. När allt var klart med jobbet hade jag knappt 3 veckor på mig att hitta ett boende, packa ihop allt jag ägde och flytta. Fortfarande kan jag känna att det gick lite för fort. Jag hann aldrig smälta idén och riktigt landa i tankarna innan jag var här. Det var speciellt tufft under våren när jag hade två jobb och båda slet och drog i mig. Jag kunde inte vara på två ställen samtidigt hur mycket jag än ville. Tankar om att flytta hem igen började bubbla upp, men när jag fick frågan om att stanna kvar på förskolan på heltid var det som en dröm gick i uppfyllelse. Det är det bästa, mest roliga och lärorika jobb jag haft. Varje dag får jag nya insikter och kunskaper. Jag har fantastiska kollegor och barnen är just nu det käraste jag har i min ensamma lilla bubbla.

Många gånger har jag tänkt tanken att flytta hem igen, men tyvärr verkar det inte vara någon mer än min familj och min bästa vän som saknar mig. Det räcker inte för att jag ska vilja tillbaka. Det var speciellt tufft efter mina 4 veckors semester då jag var hemma i Kumla. Jag kände inte direkt att någon saknade mig i Stockholm heller så det fanns liksom ingen plats som kändes rätt. Men idag är jag glad att jag återvände. Fortfarande har jag väldigt få vänner men jag har flyttat till ett fantastiskt trevligt litet kollektiv och lär känna nya människor hela tiden. Dessutom kan jag inte tänka mig en dag utan barnen på jobbet. Vilket blir extra jobbigt varje gång helgen kommer =)

 

I dagsläget finns det nog egentligen bara en sak som fattas mig för att livet ska kännas riktigt bra. Men jag lär mig sakta men säkert att leva utan den där tvåsamheten jag alltid längtat efter. Jag bor i världens ensammaste storstad så det är ju inte direkt så att jag är den enda på jorden som aldrig lyckas träffa någon.

Ett år har gått.. Jag har lärt mig så oerhört mycket dessa 365 dagar. Mer än vad jag kan sätta ord på. Och jag sänder en tanke och ett Tack till dem som gjorde det möjligt. Ni vet vilka ni är!! <3