Annis nya liv

Jag hatar det.
Verkligen, verkligen hatar det.
Varje steg, varje rörelse.
Allt är pest och pina.
Kroppen känns tung, fettet fladdrar. Byxorna har blivit för stora och hasar hela tiden ner. Varenda flugjävel flyger in i min mun eller kraschar mot min panna och musiken som jag så noga valt ut känns plötsligt helt fel och sinkar mig.

Löpning....
Denna helvetessport.
Varför sysslar man med den överhuvudtaget?
Eftersom jag inte är någon expert och bara kan svara för egen del blir detta inte något universiellt vedertaget svar, men detta är anledningen till att jag plågar mig i löparspåret:

När jag pressat mig själv till det allra yttersta, svuret alla svordomar som finns i ordboken, spottat litervis med tjockt saliv i vägrenen(som för övrigt allt som oftast hamnar till hälften i ansiktet på grund av vinddraget), när jag svettats ut mer än vad som borde få plats i min kropp...
När jag tar det där allra sista löpsteget och stannar upp... Känslan där och då är obetalbar. Kan tänka mig att det är lite som att ligga i krystvärkar i 40 minuter och sedan är allt över och man har ett litet vackert underverk i famnen(har inga barn så det är en högst okvalificerad gissning).
Hela kroppen skriker av lättnad. Det är över!!! Lungorna andas klarare, benen slappnar av och hjärtat återfår sakta sitt normala tempo. I hjärnan är det som ett dansgolv på en Ålandskryssning, färglatt, lysande, sprudlande och euforisk glädje. Just där och då känner jag mig odödlig. Just där och då är inget hinder för stort.
Jag är hög!!(inga riktiga droger användes i detta inlägget)
Hela vägen hem från löparspåret går jag som på moln. Jag känner människors beundrande blickar och känner mig smalare och snyggare än någonsin. Världen är så mycket vackrare!
Med trötta ben pallrar jag mig upp till tredje våningen och orkar knappt få in nyckeln i låset, men jag är lycklig!
Tills jag får syn på mig själv i spegeln...