Annis nya liv

Jag sitter fast..
Min lägenhet är alldeles för liten och dessutom inte min. Den är full av någon annans möbler och jag sover i en främlings säng varje natt. Jag saknar mina saker, mitt egna krypin. Jag vill känna att jag är hemma när jag öppnar ytterdörren men istället känner jag mig bara vilsen. Min enda trygga punkt just nu är mitt jobb, men utan ett eget boende blir snart jobbet ohållbart. 
Snart ska det göras stambyten och hyran kommer höjas. Med den dåliga lön jag har finns det inte en chans att jag kan bo kvar. Vad ska jag göra?
Jag håller ständigt koll på blocket och andra ställen där lediga lägenheter kan tänkas dyka upp men varje gång blir jag besviken. Antingen är det bara ett rum i någon annans hem som hyrs ut eller så ligger hyran på 8-10 000 för en 1:a. Det kan jag omöjligt betala.
Jag sitter fast i en rävsax. Har ingenstans att ta vägen. Hur mycket jag än älskar mitt jobb och älskar Stockholm är det kanske inte värt att aldrig få känna mig hemma någonstans. Men vart ska jag annars ta vägen?
I oktober har jag bott här i tre år. Tre år utan att få känna mig riktigt hemma någonstans. Det tär på psyket. Orkar jag hålla på att flytta omkring mer? Är jag inte för gammal för detta nu?
Så många frågor men inga svar.
Mitt sparkonto räcker tyvärr inte långt när det kommer till handpenning på en lägehet och med den låga lönen mitt jobb erbjuder kommer jag aldrig få ett tillräckligt högt lån från banken för att kunna bo kvar här där jag trivs som bäst.

Ångesten är påtaglig nu.
Med all tragik som varit den senaste tiden känner jag för att bara ge upp, men är det jag? Gör jag så? Har jag någonsin bara gett upp tidigare?
Kanske är det dags nu...