Springer för livet

Det enda som hjälper just nu är att springa. Jag tar i allt vad jag orkar och springer tills benen inte bär mer. Sen går jag en stund och samlar kraft så att jag kan springa igen. Inte ens hällregn kan stoppa mig. Ångesten är för stor. Den måste bort. Jag vill kunna andas normalt igen...
Det som skulle bli så lyckligt och så bra blev till ren missär. Det som var min allra bästa tid har förbytts mot sorg. Jag lever ensam igen. Efter månader av att dela säng med någon måste jag nu somna ensam varje natt. Det gör så ont!
Tiden går så långsamt... Väntan på att såren ska läka är olidlig...
Behöver en kram! Behöver få somna i någons famn... Vill vara liten igen...


 

Kommentera här: